Infört i Moholmsbygden nr 21 / 1992
Thord Erasmie, född 1932, tillbringade sina första tretton år i Ekeskog. Hans far, Rolf Erasmie, var folkskollärare och kantor i Ekeskog 1924-48. Thord ger i denna artikel några minnesbilder av Ekeskog för femtio år sedan. Thord Erasmie är fil dr och docent vid universitetet i Linköping.
Ekeskog ligger för mig långt borta och nära i tid och rum. Egentligen lämnade jag Ekeskog redan vid tretton års ålder 1945 för att börja vid Skara läroverk och 1948 flyttade mina föräldrar Rolf och Svea Erasmie från Ekeskog till Hangelösa där pappa kom att tjänstgöra som lärare och kantor till sin död 1963. Någon större kontakt med Ekeskog har jag heller inte haft med undantag för några besök - kanske vart tionde år. På så sätt ligger Ekeskog långt borta. Samtidigt är Ekeskog platsen för min barndom och då barndomen trots de många åren som gått alltid ligger nära och påverkar ens liv, ligger också Ekeskog nära.
Jag är född 1932 och mina minnen sträcker sig bak i tiden till 1936. Sommaren 1936 - samma sommar som Francos fascister startade det blodiga inbördeskriget i Spanien - köpte pappa den första bilen, en Ford Junior. Jag minns mycket sensationen med den nya bilen och den första turen. Hur såg då den hembygd ut där jag tillbringade min barndom? I Ekeskog liksom i andra små kommuner fanns en klar rangordning bland byborna och den sociala kontrollen var noggrann. Ekeskog dominerades vid 30-talets slut av det man i dag skulle kalla för småjordbruk.
Det fanns egentligen endast en gård som kallades herrgård. Det var Jordstorp och där fanns både torpare och statare vilka låg längst ned på den sociala skalan. Präst fanns inte bosatt i Ekeskog, kyrkoherden som hette Svensson, bodde i Bellefors och i Beateberg fanns en komminister. Ekeskog var på trettiotalet en avgränsad kommun med relativt få kontakter utåt. Alla som besökt Ekeskog vet att vägen tar slut i Tåtorp. Ekeskog är ingen ort som man passerar. Denna geografiska isolering präglade miljön under 1930- och 40-talen. När jag på 1970-talet kom att arbeta i Portugal träffade jag på den portugisiska landsbygden på byar som i sin isolerade struktur starkt påminde om Ekeskog. Ekeskogsborna var mycket trogna sin hembygd. De flesta var födda i byn och de kom att bo där hela sitt liv. Det förekom att byns unga flickor tog arbete som hembiträden i Stockholm eller Göteborg. Men efter ett par år återvände de till byn. Alla kände alla. Skolläraren och kantorn var en betydelsefull person. Som lanthandlare, reservofficer och ansvarig för postservicen var även handlaren Hans Karlén en viktig person.
Fortfarande på fyrtiotalet fungerade det kommunala självstyret, och de gubbar som satt i styret hade också inflytande. Byn hade också några få fattiga som skulle hjälpas. Några större politiska motsättningar blev det nog inte ty de flesta var bondeförbundare. Några få högermän fanns också och de få personer som var socialdemokrater eller kommunister betraktades med stor misstänksamhet.
I Fallabacken härskade klanen Karlsson med syskonen Gustav, Martin, Emil, Dorotea, Hilda och fru Nyman. Man sade förnamnet om folk i byn dock inte om fru Nyman som varit bosatt i Amerika och som änka återvänt till sina syskon. Närmsta granne till skolan var Månsa där Egon och Anna residerade. På den lilla vägen från skolan mot byvägen låg en liten stuga där Ellen bodde. Tant Ellen kom att vara barnvakt för min syster och mig de gånger mina föräldrar var borta. Ännu i början av 1940-talet levde man i många avseenden i självhushållets tid. Stortvätten hemma sköttes av Ekes-Anna och Elin i Vikängen, två glada kvinnor, som kom vid sextiden på morgonen när det skulle tvättas, för att elda i brygghuset.
I byns södra utkant bodde Alfred och Emma - troligen födda på 1870-talet. Emma var hushållerskan och Alfred husbonden men det var Emma som bestämde. Paret var känt dels för sin extrema sparsamhet och dels för oxarna. Alfred skötte sin gård utan häst. De sävliga oxarna påmindes med tillrop och jag minns många gånger jag gömt mig i något buskage för att lyssna till Alfreds oavbrutna samtal med oxarna. Jag minns att jag en sommar under några dagar hjälpte Alfred och Emma med höskörden - det kan har varit 1944 eller 1945 och jag minns att betalningen blev en hel femma och ett äpple.
Skolan där jag växte upp låg inte i själva byn utan en kilometer från Ekeskogs by. När man skulle till skolan tog man av på en liten väg vid en liten röd stuga. I denna bodde Eva Linnarsson, - en mycket originell dam. Hon hade utbildat sig till lärarinna men sedan fått sluta sin yrkesutövning efter att ha drabbats av barnförlamning. Eva var pingstvän och distribuerade Hemmets härold. Eva arbetade hårt för att frälsa Ekeskogsborna - en uppgift som hon troligen misslyckades med.
Om man fortsatte från Evas stuga rakt vinkelrätt från "den stora vägen" kom man till Gustav och Tekla på Gärdet. Tekla var kokerska och anlitades vid större kalas. De levde säkert ett materiellt knapert liv. Om jag minns rätt ägde de en enda ko. Gustav gjorde diverse arbeten i skolans trädgård. Då hade han sin ko med sig som tjudrades i trädgården.
Ekeskog hade på 1930- och 1940-talen två nav. Det ena utgjordes av kyrkbyn med Karléns affär som centrum. Det andra navet låg i Tåtorp med Sörmans affär som centrum.
Posten sköttes av Magnusson, som med stor bestämdhet sorterade försändelserna i Karléns affär. Magnusson som av oss barn betraktades som argsint, använde om någon störde honom i onödan, ett språk som skulle kommit en mulåsnedrivare i Missouri att blekna. Magnusson hade i sin ungdom varit cowboy i Amerika. Postkontoret låg således i Karléns affär. I socknens andra ända låg telefonstationen inrymd i Gottfrid Sörmans affär. Automatisering fanns inte utan telefonsamtalen dirigerades via en växel som Sörman skötte. Numret hem var Ekeskog ll. Sörman var nyfiken och det var allmänt bekant att han tjuvlyssnade på samtalen. Ibland blev han så engagerad av vad han hörde att han lade sig i samtalet.
Jag började i småskolan hos Edit Gustavsson i augusti 1939 - några dagar innan det andra världskriget startade - och jag gick ut sjätte klass i folkskolan 1945 några veckor efter fredsslutet. Det andra världskriget dominerade min barndom. Min far var mycket politiskt intresserad, jag själv följde händelserna i Europa med skolpojkens fascination för krigets dramatik. Min far tog även tidigt politisk ställning och blev en suverän motståndare till nazismen och till de ynkliga svenska "nassar" som i krigets första skede öppet deklarerade sin tyskvänlighet. BBC:s svenska nyhetsutsändningar avlyssnades varje dag som motvikt till den tyska propaganda som kablades ut från Königsberg - jag vill minnas att den svensktalande hallåmannen kallades "snuvige Sixten". Det pågick en rad aktiviteter för att förstärka beredskapen på hemmaplan. Ekeskog blev i hög grad inblandat främst genom det militara flygfält som snabbt byggdes upp i det hörn där Ekeskog gränsade till Bellefors.
Vi skolbarn samlade pengar till Finland under hösten 1939. Sedan blev det insamlingar av skilda slag. En sådan insamling gällde gummi. Allt naturgummi i gamla bildäck, stövlar etc skulle tas till vara. De två bästa insamlarna i skolan blev Ulla Sörman, Tåtorp-handlarens dotter och Maj Nilsson, dotter till Paul Nilsson bonde och lokalpolitiker i byns västra del. En rödakors-kurs i sjukvård för kvinnor anordnades 1944 och eftersom kursen genomfördes i skolan där jag bodde deltog jag som tolvåring. Jag var även vid denna tid inblandad i det lokala hemvärnet men då jag var för ung för att bära vapen skulle jag om kriget kom, arbeta som stafett, d v s springa med meddelanden mellan de olika enheterna.
Jag har ett mycket starkt minne från ett föredrag i april 1945 som hölls i bygdegården av ett par officerare av lägre rang. Publiken var hemvärnsmän och röda kors-kvinnor. De båda officerarna, med uttalade sympatier för Nazi-Tyskland, sade att den fred som nu skönjdes inte skulle bli långvarig ty snart skulle det bli krig med Sovjet. I stället för den fred som nu föreföll nära, talade dessa om ett nytt krig. Jag minns ännu hur min mor och jag tysta och besvikna cyklade hem efter föredraget.
Trots kriget med inkallelser och ekonomiska bekymmer ser jag min barndom i Ekeskog som en stabil och oskuldsfull period. Det hände nog inte så särskilt omvälvande ting. Skolan i Ekeskog låg tämligen isolerat och det var långt till lekkamrater. Det fanns inte heller många i min ålder. Gustav och Judit i Fallabacken hade två döttrar Siv och Doris. De var äldre än jag men min två år äldre syster var tillsammans med dem och jag fick hänga med. Jag lekte även med Karléns två äldsta barn Britt och Sven, men dessa var yngre än jag. Under perioden 1939-45 var min far inkallad under långa perioder. I skolan, där klasserna 3-6 undervisades tillsammans tjänstgjorde vikarier - ibland pensionerade lärare, ibland unga studenter eller lärarstuderanden. Byns egen son Oskar Ansson var folkskollärare och fick under vissa perioder vikariera under pappas militärtjänst. Oskar var säkert kunnig och beläst men han hade problem med disciplinen, vilket säger en hel del då Ekeskogs skolbarn i början av fyrtiotalet var mycket snälla och blyga.
Barndomens minnen bevaras livet ut, sägs det. Medan jag knappt kommer i håg namnet på de studenter jag handleder i dag, minns jag med kristallklar skärpa mina klasskamrater från fyrtiotalets första hälft. Där var Harald Karlsson, son till "ängvaktarn", Ingemar Larsson, vars äldre bror Åke betraktades som Ekeskogs flicktjusare och den tjocke Stig vars far var statare i Månsa. Det fanns givetvis inga skolskjutsar för femtio årsedan. Man gick eller cyklade till skolan. Från Jordstorp gick varje dag fyra bröder Johansson till skolan: Rune, Kurt, Lars och ytterligare en vars namn jag glömt. Dessa fyra bröder var barn till en lantarbetare på Jordstorp och säkert hade de det inte särskilt fett. Det anmärkningsvärda med bröderna var att de var duktiga i skolan, såg bra ut och var mycket välklädda. En morbror hade ekiperingsaffär i Tidan och försåg barnen med kläder. Det har berättats mig att Lasse numera är landstingsråd.
Fyrtiotalets somrar var varma. Jag minns hur vi cyklade till bad i Viken vid Tåtorp. I Tåtorp bodde min klasskamrat Rune Karlsson - som i skolan kallades professorn - för han hade ett sådant läshuvud. Rune och jag metade i kanalen och drog upp otaliga mörtar och aborrar. Vi gick ut sjätte klass 1945. Någon sjunde klass fanns inte i Ekeskog vid den tiden. Däremot fanns en sexveckors forsättningsskola. Den duktige Rune kom ut i arbetslivet vid tretton års ålder 1945. Själv sändes jag till Skara högre allmänna läroverk, där jag skrevs in höstterminen 1945 och fick som trettonåring inackorderas hos en gammal dam som levde på att hyra ut rum till skolungdomen. Detta innebar uppbrott från Ekeskog och slut på barndomen. Att som trettonåring inackorderas långt hemifrån och placeras i en mycket auktoritär skola var ingen lätt sak, men det är en helt annan historia. Sommarloven 1946 och 1947 blev de sista somrarna i Ekeskog
/Thord Erasmie