Infört i Moholmsbygden nr 11 / 1982

 

Snickare-Per och hans vädersåg

       

Det är förunderligt hur gamla namn och talesätt ofta lever kvar i folkmunnen och det allmänna medvetandet och aldrig förlorar sin klang och aktualitet. Det må nu gälla personer eller andra ting och företeelser. Så t.ex. hör vi ännu ofta här i Ekeskog i det dagliga umgänget namn som "snickare-Per", d.v.s. socknens gamle mästersnickare, "snickare-Pära" d.v.s. stugan där han bodde, och "Pära-värsåg" d.v.s. vädersågen ett stenkast från gamla folkskolan.

Vem var nu då denne Snickare-Per? Jo, han hette egentligen Erik Peter Larsson och var född den 14 mars 1840 i Herrängen i Ekeskog, då ett arrendeställe under Ryholms gods. Det är väl att förmoda att han först fick delta i  jordbruksarbete på föräldragården. Men redan tidigt började han ägna sig åt snickeri. Radio o TV fanns ej på den tiden och man kan förstå att snickeri och hemslöjd var något som det fanns gott om tid för under de långa vinterkvällarna i de avsides belägna stugorna. I närbelägna Stubbetorp, ävenså lydande under Ryholm, bodde sålunda samtidigt tvenne bröder, Johannes och Lars. Lars var en baddare att kunna snickra och var tydligen också uppfinningsrik. Sålunda tillverkade han t.ex. både spinnrockar och vindkraftverk. De senare producerade dock ej elektricitet utan i stället dragkraft till diverse primitiva maskiner. Så den gode Per hade som synes goda föregångare. Men snart nog kändes stugan för trång och Per gav sig ut i stora världen. För en yrkesman med sådana kvalifikationer var det ej svårt att skaffa arbete. Att han samtidigt ville se sig om och skaffa ny yrkeserfarenhet, därom vittnar följande provkarta på hans arbetsplatser: Mariestad, Stockholm, Gävle, Karlstad, Skövde, Linde, Örebro, Skara och åter till Mariestad. De många arbetsplatserna tyder på att Per under denna tid mest sysslade med husbyggnad och husinrede. Men så blev det för Per Larsson som för  den store svenske skalden som långt fjärran från fosterjorden skrev de berömda orden "Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt", och så vände Per åter till det kära Ekeskog och byggde sig ett eget hem, den lilla då vita stugan, en knapp km öster om kyrkan. Den lilla stugan var kanske av enklaste slag men varje kvm. hade sin viktiga funktion att fylla. Då man kom in i förstugan hade man till höger vardagsrummet, som tillika tjänstgjorde som sängkammare, matsal och finrum. Rätt fram bakom den bastanta spismuren låg det lilla köket och till vänster husets hjärta och lunga: snickarstugan. Det var här som Per utvecklade hela sin geniala yrkesskicklighet. Nutidens myckenhet av moderna verktyg och hjälpmedel fick hos honom ersättas av blick och känsla och ett gott handlag. Hans specialitet var möbler som t.ex. byråer, chiffonjeer, bord och stolar men även mindre saker som sockerskrin och prydnadssaker. I många hem i Ekeskog och trakterna häromkring finns och kommer länge att finnas prov på hans förnämliga yrkesskicklighet. Jag är övertygad om att Per Larsson fullt ut kunde mäta sig med dessa möbelsnickare från Lindome i Halland, som äro så omskrivna och berömda i hela vårt land. Jag gick själv i Ekeskogs nybyggda folkskola åren l9l2 till 1914. Skolan låg bara något hundratal meter från Pers stuga. Nyfikna som barnungar alltid är tittade vi på hemvägen ofta in till Per. Jag minns hans långa och kraftiga gestalt, hans litet sävliga gång och hans något hesa stämma. Men jag minns också hans vänlighet och det överseende han visade, då han måste förmana oss att ej vara alltför klåfingriga.

Så var det då "Pära-värsåg". Och förspelet till den är följande. Åren före 1860-talet kom några bönder i Ekeskog överens om att gemensamt uppföra en vädersåg för sågning av det ständigt förekommande behovet av bräder och plank och hyvling av takspån. Man måste nog konstatera att även efter nutida mått var det ett ganska komplicerat företag man gav sig in på. Men sämjan var tydligen god, förmågan likaså, och år 1861 stod vädersågen färdig på sin plats:

backkrönet vid Fallabacken, ca 100 m. väster om nuvarande bygdegården, ett område som då var allmänning. I nära anslutning till sågen byggdes också en smedja, ävenså för gemensamt bruk. År 1879 förvärvades så sågen av Per Larsson. Förmodligen ägde detta rum i samband med att Per Larsson, som förut omvittnats, återvände till hemsocknen och grundade sitt eget hem, som för övrigt fick namnet Eketomten. Alldeles i närheten av stugan finns en liten skogsbacke, där vindarna kunde spela fritt från alla väderstreck. Det blev en idealisk plats för vädersågen, som alltså flyttades dit. Denna flyttning var nog, kan man föreställa sig, ett ingalunda enkelt företag. Vädersågens utseende framgår av bilden. Alltså i bottenplanet ett långskepp med plats för upplag och bänken eller stockvagnen, på vilken stockarna matades fram, så tornet med utrymme för de anordningar, som förmedlade kraften från de fyra vingarna till den enbladiga ramsågen.  Ovanbyggnaden längst upp, den så kallade hatten, där vingarna voro monterade,gick att vrida i olika riktningar medels tvenne träslanor. Det var vinden som bestämde inställningen. I hatten fanns en utväxlingsanordning och ett balanshjul för utjämning av rörelsehastigheten. Då i ramsågen endast rymdes ett sågblad förstår man att sågning av plank och bräder var ett tidsödande arbete. Det sägs att 7 à 8 stockar per dag var maximum. Hyvling av takspån gick förhållandevis snabbare. Då ersattes sågbladet av en spånhyvel med en s.k. tand, som vid hyvelns upp- och nedgående rörelse skar ut spånsticka efter spånsticka.

 

Takspån var årtiondena efter sekelskiftet ett mycket använt material för täckning av tak till ekonomibyggnader och som undertak till tegeltak. Halmtaken hade sett sin bästa tid och de hårda taken av eternit och plåt hade ännu ej kommit. Till takspån användes tall, gran eller asp, som vanligen kapades i lagom långa kubbar hemma på gårdarna och sedan kördes till sågen. Virket skulle vara lagom fuktigt, ty var det för torrt sprack spånstickorna sönder. Kubbarna ställdes så på ända och matades in i hyveln, som gick sin jämna lunk upp och ner, ner och upp. För varje slag skar hyveltanden ut en spånsticka. För att få ut det mesta möjliga ur varje kubb lät hyvlarbasen vrida varje kubb under hyvlingens gång så att den så att säga angreps från tre håll. Av varje kubb återstod till slut endast en trekantig kärna. Av ovanstående kan man förstå att det också fordrades en person, som satt bakom hyveln och fångade upp spånstickorna. Vanligtvis fick väl den, åt vilken hyvlingen utfördes, ombesörja detta. Men Per hade också andra tillgångar. Per hade nämligen en hustru som tillika var sömmerska. Och det sägs, att då någon ville komma till henne och prova kläder så var hennes nästan ständigt återkommande svar: "Ja, du får komma då och då, bara det inte blåser" underförstått: ty då måste jag hjälpa Per i sågen. Även vi skolbarn i den alldeles intill liggande folkskolan fann ett stort nöje i att plocka spån och tävlade om att vara duktigast. Men jag tror inte vår lärare var så särskilt förtjust ty vi hade nog svårt att hålla tiderna.

Man kan gott säga att vädersågen var till stor nytta och gagn för bygden. Men, varje sak har sin tid. Modernare sågar växte upp i  granntrakterna och Per började nalkas de 80 åren. Men vad skulle det bli av vädersågen? En skrothadlare lär ha anmält sig som spekulant. Det järn som fanns i sågbyggnaden, det stora balanshjulet t.ex. intresserade honom. Som väl var blev det ingen affär. I stället kom han på något vis i kontakt med Västergötlands fornminnesförening i Skara. Detta resulterade i att föreningen köpte vädersågen och i slutet av 1920-talet förflyttades den till Skara. Där står den nu uppsatt i sitt ursprungliga skick i föreningens fornby som ett monument över en svunnen tid och idoga svenskars skaparkraft och uppfinningsrikedom. Det antas att det är Västergötlands sista vädersåg.

Beträffande Per Larssons familjeförhållanden må nämnas att han vid 26 års ålder ingick äktenskap med Matilda Josefina Månsdotter från Strå socken nära Vadstena. Deras första hem blev i Mariestad. Det får väl antas att flyttningen åter till  Ekeskog skedde i samband med köpet av vädersågen år 1879. Jag kan nu också avslöja att Per Larsson tydligen också gjort ett förmodligen kortvarigt inhopp som handlande i Ekeskog. Också detta tror jag hade med återflyttningen till Ekeskog att göra. För att få en tillfällig bostad under byggandet av det egna hemmet kanske?  Bland min fars efterlämnade handlingar har jag nämligen funnit ett nog så intressant aktstycke. Min far har tydligen vid något tillfälle träffat någon mycket gammal människa, som väl känt till Ekeskog och de som där byggt och bott i gamla tider. Far har under samtalets gång och av skrivstilen att döma i all hast, nedtecknat vad han fått höra. Hela 8 sidor på vanligt enkelt brevpapper. Tyvärr har jag ännu ej gett mig tid att mera ingående studera och utvärdera detta aktstycke. Där står nu och jag citerar ordagrant:

"Sörstöfven: Johan Jonson, beläget vid John Johanssons i Storeg. roveland, och Månsa Gustaf:. Gustaf Andersson hade först affären hos Månsa, beläget i Stommens trädgård. Därefter flyttades affären till Backa Johans stuga, byggde därefter fru Anderssons nuvarande stuga för affären. Sörstöven sålde stugan till Per Larsson (snickare-Per), som därefter börjar affär. Per sålde till Gårdfarihandlare Andersson (fru Anderssons make)". Några årtal finns tyvärr ej angivna men händelserna måste ha utspelats under 18O0-talets senare hälft. Med sin hustru hade Per Larsson 7 barn, samtliga flickor och 4 av dessa utvandrade till Amerika. Efter makans bortgång år 1918 var det ogifta dottern Ellen, "Pära-Ellen", som förestod hemmet. Snickare-Per var av gammalt gott kärnvirke. Jag minns honom på hans 90-årsdag. Han var då ännu i god fysisk kondition, hade alla sinnen i behåll och kunde t.o.m. läsa utan glasögon. Han avled 1934 och begravdes den 18 november.

Per Larsson hade som sagt många avkomlingar. Somliga av dessa gjorde ofta återkommande besök i Ekeskog och blevo väl kända av Ekeskogsborna. Dottern Elisabet t.ex. som gifte sig med Carl Fredrik Lindberg, vilken slutade som stins i Helås och därefter bosatte sig i Vinninga. Där började Lindberg på garnla dar göra affärer och sålde allt från ved till cyklar och likkistor. Han var även vida bekant för sin förmåga att konsumera tårtor. Bland ännu levande avkomlingar till Per Larsson märks ovannämnda Elisabets barn, Ossian Lindberg, Värnamo, Signe Dehlin, Halmstad och Hedvig Lindberg, U.S.A. Gå vi så ytterligare ett släktled framåt återfinner vi Britt Poucette, Filsbäck, Lidköping, Majken Andersson, Änkgården Vinninga och Harald Lindberg, Skara. Genom Pers syskon lever hans släkt också kvar här i Ekeskog. En syster till Per var sålunda mor till framlidne Gusten Johansson i Lindåsen, vilken i sin tur efterlämnar sönerna Olle, Karl och Gunnar samt dottern Alice Larsson. Jag kan ej heller underlåta att nämna, att den kände orgelbyggaren Alfred Svensson, Nacka, som donerade sin kvarlåtenskap till Ekeskogs församling att användas bl.a. till inköp av en ny orgel till kyrkan, var son till Sven August Larsson i Nacka, som i sin tur var bror till Per Larsson. Så till sist. Jag är övertygad om att många, då de besöker Ekeskogs kyrka och kyrkogård och ser gravstenen med inskriptionen "Snickarmästaren E.P.  Larsson, född 1840, död 1934 och Matilda Josefina, född 1845, död 1918" med tacksamhet låter tanken gå tillbaka till gamle Snickare-Per och hans gagnerika gärning.

Ekeskog i januari 1982

Hans Karlén

/Tillbaka/