Infört i Moholmsbygden nr 27 / 1998
Många nämnde denna vinter som den kallaste i mannaminne, andra hävdade den som en av fimbulvintrarna, en av de tre vintrar som enligt asatron förebådar Ragnarök, men denna stränga vinter var den fjärde svåra i serien av krigsvintrar efter 1939. Hur som helst bestod kylan under långa perioder, snöstormar avlöste varandra och de enorma snömängderna vandrade ständigt, snön drev samman till kompakta svårforcerade drivor som de fåtaligaoch maskinsvaga gengasdrivna plogbilarna hade oerhörda problem att röja. Förutom de rent fysiska svårigheterna brottades vägröjarna på olika sätt med följder av beredskapsinkallelserna. Snöröjningen drog därför ofta ut på tiden och isolerade tidvis hela bygder. På många håll saknades det arbetskraft för att klara djurhållning och familjeförsörjning. Många svalt och frös eller for illa på andra vis då vedbodar tömts och matförråd tröt, dricksvattenledningar och pumpar köldsprängdes eller brunnar bottenfrös och det saknades armar och mannakraft att fylla på förråden och sköta vardagssysslorna. Sådan var situationen i denna avsides västgötabygd.
Där, vid landsvägen nära Ekeskogs folkskola låg en liten röd stuga. Den saknade alla bekvämligheter utom generös ventilation, bestod av ett litet kök, en liten kammare samt ett större rum. Köket dominerades av en stor vedspis och där stod Evas magnifika mässingsknoppade säng. Kammaren, som egentligen var avsedd som sovrum, saknade eldstad och var därför beboelig endast under den varmare årstiden. Vatten måste hon hinka upp ur brunnen. Elektricitet saknades, naturligtvis fanns inte telefon. Den horisontella kontakten med yttervärlden upprätthöIl hon nödtorftigt via en kristallmottagare och den vertikala med bönen. Utedasset var vidbyggt ena änden av vedboden, slask och sopor tömdes bakom dasset. En liten tröst var att hon från stugans kammarfönster hade utsikt tvärs över landsvägen och bort mot folkskolan där barnen rasade på rasterna.
Emellertid 1åg skolgården öde under jullovet och skulle så förbli till dess vårterminen började på måndagen efter trettondagen. Fast alla försök att se ut genom köksfönstret och kammarfönstret hindrades av isblommorna på rutorna. Sanningen att säga tillbringade hon större delen av dygnet i bädden, något så när skyddad mot kölden. Ty den bitande kylan hade kopplat sitt gruvliga grepp och trängde in i stugans inre utan att elden i spisen förmådde göra särskilt mycket för att mildra inomhuskölden. Utanför stugan förberedde sig världen att efter långhelgerna kring jul och nyår återgå till det normala. Vi, fortfarande skolpliktiga ungdomar, som efter den sexåriga folkskolan hade att genomlida fortsättningsskolans första sex-veckorsperiod, såg inte med entusiasm fram emot att nöta skolbänken igen. Efter konfirmationen hade ju de flesta börjat sina första avlönade arbeten och betraktade sig i kraft av sitt begynnande ekonomiska oberoende som en smula vuxna.
Det kändes som ett steg tillbaka för oss fjortonåringar att åter behöva frottera oss med skolans yngre elever och åter underkasta oss läxförhör och skoldisciplin. Alltså rådde det en viss dysterhet ombord på den buss som under resans gång från Beateberg, förbi Lagerfors efter hand samlade upp alltfler av bygdens fortsättningsskoleelever och förde oss till grannsocknen Ekeskogs skola. Det rörde sig för dem som hade längst om ett par mils resa. Fast de flesta ombord ursprungligen hade gått i olika skolor och var obekanta med varandra var det förhållandet inget långvarigt hinder för allmän förbrödring och försystring. Efter hand försvann blygheten och stämningen blev livlig. Bussresan tog sin rundliga tid. Gengasdriften medförde flera stopp för satsning av gengaspannan med ved och andra rutiner. Trots allt anlände vi i mycket god tid före skolans början till hållplatsen en bit från skolhuset.
Vi myllrade av bussen och såg oss om, kippande efter andan, ty det var kallt, bittert kallt. Nära trettio grader minus hade det varit hemmavid och här var det säkert inte varmare. Naren bet i våra kinder då bussen fortsatte sin färd och den svaga ostliga vinden gjorde sig påmind. Skyn var molnfri och klar med de starkaste stjärnorna fortfarande lysande i gryningsljuset. Solen skulle gå upp över horisonten om ungefär en kvart. I gryningsljuset såg skolan för mina ögon med sitt ödsliga läge en bit bort på vägen ganska trist ut så här på håll. Omgivningens platta vindpinade och snötäckta landskap förstärkte det ödsliga intrycket. På avstigningssidan av vägen (bussens vänstra) nästan mitt för hållplatsen 1åg en liten röd stuga med en mindre uthusbyggnad en bit från huset. En vindbruten oxel i ena tomthörnet böjde sig in över den för övrigt ödsliga och ensligt belägna tomten. En av de senast påstigna flickorna kände tydligen till vem som bodde i stugan för hon ropade frimodigt till oss andra: "Kom så går vi in och hälsar på Eva! Vi har en halvtimme på oss innan skolan börjar". "Kan vi verkligen göra det, vi känner ju henne inte och hon känner inte oss!" "Men jag känner henne, hon heter Eva och blir säkert bara glad. Hon var lärarinna när mamma gick i skolan."
Vi trodde henne nog inte mer än nätt och jämt, men nästan alla följde med. Faktum var ju att vi kände ju inte varandra heller. Då obekanta träffar obekanta borde ju faktorerna ta ut varandra. Sålunda begav vi oss, ett drygt dussin halvvuxna ungdomar in till Eva. Det vore kanske riktigare att uttrycka det som så att vi trängde oss in, men det låter så påfluget, nästan våldsamt och det var ingalunda avsikten med morgonvisiten. Vi sökte oss runt huset till farstun på baksidan. Ytterdören var olåst och inget mer än dunklet i köket hindrade oss från att komma in. Det blev trångt i köket. Förundrat upptäckte vi den bastanta Eva där hon inbyltad i nattdräkt med koftor och nattmössa under tjocka bolstrar och täcken gott och väl fyllde den stora järnsängen som försedd med glänsande mässingsdekorationer på sängstolparna upptog större delen av golvytan. En präktig meterlång grå fläta slingrade sig fram likt en orm under nattmössan och över hennes axlar och dekorerade bädden. Evas gråsprängda hår avslöjade hennes ålder ganska väl. Hon halvsatte sig upp och plirade på oss, andedräkten rök när hon andades ut i den iskalla luften. Det var verkligen kallt härinne, inte lika kallt som utomhus men tillräckligt för att vara obehagligt.
Vårt "God morgon Eva" besvarades med ljus darrande gamlingröst, vars vibrato avslöjade en aning ängslan. Men så kände hon igen vår framfusiga ciceron, "Jaså är det Du, Elsa, och vilka har du med dig?" "Dom är mina skolkamrater, Eva vet väl att fortsättningsskolan börjar idag." "Javisst, ja, det var så sant." "Kan vi hjälpa Eva med något, vi kan vältända i spisen, hämta ved och vatten eller så? Vi har en stund på oss." På något sätt lyckades hon utan att direkt peka ut någon få oss att göra precis det hon hade föreslagit. På nolltid var spisen tänd, en massa ved inburen, och en hink vatten hämtad. Med vattnet var det så att vattenhinken, en tolvliters zinkspann, som hade sin plats bredvid spisen, var nästan full men bottenfrusen. Innan vi kunde fylla den ur brunnen blev vi bokstavligen tvungna att slå ut det frusna innehållet på marken bortom brunnen. Den konformade isklumpen blev stående som en pyramid. Sedan blev det en enkel match att åter fylla spannen genom att med hjälp av ett träämbar fästat vid en stake ösa upp några skvimpande ämbar ur brunnen, sen satte vi på kaffepannan på spisen och så var vi klara. Eva hade från sängen följt våra förehavanden under förvånad tystnad.
Elsa tittade på gitarren som hängde bredvid sängen. "Eva kan väl sjunga något för oss innan vi går!" "Ge mig gitarren då tösabit". Flickorna hjälptes åt attpalla upp kuddar bakom ryggen på Eva så att hon halvsittande kunde hantera gitarren. Efter en snabb stämning slog hon an de första ackorden och började sjunga. Eva, som kunde sina läsarsånger och hade en fin röst var inte nödbedd. Vi lyssnade gärna och hade lyssnat än mera om inte plikten kallat. Så kom det sig att redan Eva med sina läsarsånger inledde den morgonandakt som skulle fortsätta i skolan. Vi lämnade henne med Guldgrävarsången klingande i öronen och hade känslan av att ha gjort den goda gärning som därovan väntades av oss denna dag.
De kommande besöken hos Eva lärde oss säkerligen mycket, ty för de flesta av oss som deltog i denna första morgonvisit hos Eva blev besöken hos Eva en morgonrutin under de kommande sex veckornas skoldagar. Kylan höll i sig hela perioden och för varje dag ökade antalet is-koner vid brunnen. De skulle inte komma att smälta förrän till våren. Till dess stod de grupperade vid stugan, dessa hundratalet bautar av is, förgängliga minnesmärken över den tidens äldrevård. Än idag står de för mig minnesfästa där de en gång restes.
/Henry Dahl
Henry Dahl, född 1930 i Göteborg, är numera bosatt i Främmestad. Han tillbringade åren 1944-45 på Ryholm, dit fadern, som var uppväxt i Grindstugan, efter ett halvt sekels bortovaro från födelsebygden hade återvänt som statare på Rya Backgården. Henry Dahl arbetade under de nämnda åren bl a som trädgårdselev hos Gustav Malmqvist som då skötte trädgårdsmästeriet på Ryholm. Eva, som det berättas om, hette i efternamn innarsson. Hon föddes l885 och dog1965. Hon ligger begravd på Ekeskogs kyrkogård. Hon bodde i stugan i Ekeskog under 1940-talet och alla skolbarn i Ekeskog känner igen beskrivningen och har besökt henne påväg till eller från folkskolan. Hon var en tid lärarinna i Ryholms småbarnskola. Elsa, den energiska, är ett påhittat namn. Hon hette något annat i verkligheten.