Hur färjan blev bro

Infört i Moholmsbygden nr 7 / 1978

I min barndom, alltså i början av 1900-talet, var socknens dåliga vägförhållanden ett brännbart samtalsämne. Den allmänna vägen slutade då vid Ekeskogs kyrka. Vägens fortsättning till Tåtorp, där en färja förmedlade trafiken över kanalen, var en dåligt underhållen och krokig byväg. Den var till och med så dålig att vid en examen i Ekeskogs folkskola kunde vi barn inte gå till fots utan måste skjutsas per hästvagn i den fotsdjupa lervältingen. Min far, Aron Karlèn, som var relativt nyinflyttad till Ekeskog och tillika mycket vägintresserad, insåg snart att här måste någonting göras. Och målet var: allmän väg till Tåtorp, bro över kanalen och fortsättning av vägen till Halna.

Men nu inträffade det underliga att socknen så att säga delades i två läger. Å ena sidan min far, som med sig hade några framsynta bönder samt naturligtvis de som bodde i Tåtorp och Sörboda, och sålunda var närmast berörda. Dessa ville ha väg till Halna och bro över kanalen. Å andra sidan stod dels en del av befolkningen i och omkring byn som trodde att de skulle bli helt barskrapade om ett vägbygge kom till stånd, dels innehavarna av de stora gårdarna i västra delen av socknen. Dessa senare hade redan allmän väg förbi egna stugknuten och därmed var det bra. Man unnade inte andra att få samma förmån.

Förslag i vägfrågor kunde ju då som nu väckas avkommunens beslutande organ, då kommunalstämman, men i sista hand var det södra Vadsbo väghållningsdistrikt - dit Ekeskog hörde - som beslutade och hade hand om vägbyggandet. Frågan om väg till Tåtorp visade sig verkligen kunna sätta sinnena i svallning. Och detta därför att en del var för, en del emot vägen. Intyg samlades in, och i tidningarnas insändare hyvlade parterna på varandra efter bästa förmåga. Och på stämmorna kunde man få höra höjden av vishet. Min far berättade t. ex. hur han blev fullkomligt upprörd under en kommunalstämma, då en av våra mjölkleverantörer, som dagligen med hästskjuts fraktade mjölk till vårt mejeri på just denna väg, gjort följande yrkande: "Jag har ingen nytta av denna väg, så jag yrkar på avslag."

Förnuftet segrade i alla fall till slut och den 28 mars 1906 beslöt Ekeskogs kommunalstämma att till väghållningsdistriktet ingå med framställning om byggande av allmän väg till Halna med bro över kanalen vid Tåtorp. Nu slumpade det sig så att det vid denna tidpunkt skulle påbörjas en ny så kallad vägdelning inom distriktet och 31 december 1910 beslöt vägstämman att vägen Ekeskogs kyrka till Tåtorps sluss skulle intagas som allmän väg. Vägen iordningställdes så under de närmaste åren. Men någon bro och fortsatt väg till Halna blev det alltså inte.

Färjan, som nu började bli ålderstigen, har sin egen och inte så litet intressanta historia. Vid kanalens byggande stadgades nämligen skyldighet för Göta kanalbolag att vid Tåtorp anlägga bro. Jordägarna på andra sidan kanalen var dock mera kära i pengar, och mot en gottgörelse av 700 riksdaler avstod de från rättigheten att få bro mot att de i stället finge en färja och gångstig över ena slussporten. Samtidigt åtog sig ägaren av l/6 mtl Tåtorp, eN herre vid namn Karlström, att mot en gottgörelse av 800 riksdaler i evärderlig tid underhålla färja och färjkarl. Till Göta Kanalbolags säkerhet i detta avseende skulle denna summa lagligen intecknas i nämnde Karlströms l/6 mtl Tåtorp. Inteckningarna förnyades sedan 1830, 1840 och 1849, men år 1863 avslogs ansökan, då mer än tio år förflutit

Så länge färjkarlen gjorde sin tjänst och färjan fungerade var det dock ingen som bekymrade sig om detta. Men 1922 var det definitivt stopp. Tidens gnagande tand hade gjort sitt. Sjökapten Carl Johansson, Sörboda, som anlitat färjan mest, hänvände sig då till Kanalbolaget. Bolaget i sin tur sände föreläggande till dåvarande ägarna till l/6 mtl Tåtorp att iordningställa färja. Men 1/6 mtl Tåtorp hade under årens lopp övergått till nya ägare, som köpt sina hemman gravationsfria. Följaktligen svarade då Kanalbolaget att de ej hade någon som helst skyldighet i detta avseende. Kapten Johansson bekostade då av egna medel en ny färja. Den byggdes under ledning av f. d. brovakten i Töreboda, Anders G. Andersson, då boende i Hallen, Ekeskog, och en utomordentligt skicklig yrkesman i allt vad kanalbyggnader heter. I augusti 1933 upphörde även denna färja att fungera. Orsaken var dels osedvanligt lågt vattenstånd, dels att färjbäddar och färjspel inte längre var brukbara. Den siste färjkarlen dog för resten 1925.

Läget för de på andra sidan kanalen boende var nu ganska prekärt. Där fanns nu cirka 60 personer, fördelade på 12 fastigheter, och så att säga nästan innestängda, ty samtidigt hade Kanalbolaget förbjudit all fordonstrafik på kanalbanken. För att till exempel komma till kvarnen i Vräkefors och mala sin säd fick bönderna göra halt vid slussen, leda hästen över slussporten, bära över lasset, plocka isär vagnen och göra samma sak med den, och så plocka ihop det hela. Och sedan vid hemfärden göra om samma procedur. Detta läge var ju i längden ohållbart. Alla framställningar till vägstyrelsen strandade av det skälet att det ju var oklart vem skyldigheten att svara för överfarten vid Tåtorp egentligen ålåg. Det hävdades att det var Ekeskogs kommuns sak att genom rättegång med Göta Kanalbolag fastslå detta. Vägstämman förklarade sig också villig att bidraga med 70 procent av rättegångskostnaderna, dock högst 1.000 kronor. Men skulle lilla Ekeskog våga sätta sig upp emot det mäktiga Kanalbolaget. Ja, den 22 juli 1933 beslöt Ekeskogs kommunalstämma att "anhängiggöra" rättegång mot Göta Kanalbolag och anslå medel till kostnaderna. Vi anlitade som juridiskt ombud vice krigsdomare GunnarWiberg, Skövde.

Målet handlades vid rådhusrätten i Motala, men utslaget den 10 september 1934 blev en kalldusch för oss. I detta hette det nämligen att det förhållandet att Göta Kanalbolag underlåtit att förnya inteckningen i 1/6 mtl Tåtorp "icke kan anses föranleda till upphävande av svarandebolagets i meranämnda kontrakt stadgade befrielse från att nybygga och underhålla färja samt att hålla färjkarl." Men vi gick vidare till Götahovrätt och där hade vi bättre tur. Vår yrkan om bro kunde visserligen inte bifallas men Kanalbolaget förpliktigades attinom fyra månader ha anordnat en färja. Så var de Kanalbolagets tur att gå vidare till Kungl. Maj:t ochHögsta domstolen. Och i dess dom av den 18 februari 1937 heter det att "den prövar lagligt, att med upphävande av hovrättens dom, fastställa rådstuvurättens utslag". Rättegångskostnaderna uppgick till 3.040 kronor, en enligt nutida mått blygsam summa.

Då Kanalbolaget sålunda friats från allt ansvar för överfarten vid Tåtorp var det allmänna vägväsende som måste gripa in. Kommunalstämman i Ekeskog gjorde upprepade framställningar, en deputation uppvaktade landshövdingen och många förslag såg dagens ljus. Än skulle färjan vid Brosundet flyttastill Tåtorp, än skulle den gamla kanalbron i Töreboda dit och till och med projekterades, stakades och fattades beslut om byggande av väg till Halna. Men någon medelstilldelning till dessa projekt blev det aldrig och ingenting positivt hände. Och 1944 förstatligades vägväsendet och de små bygdernas problem och behov kom alltmer i skymundan. Då jag i egenskap av ordförande i Ekeskogs kommunalnämnd och -stämma ofta tillfrågades om brofrågans läge, tillskrev jag 18 juni 1949 länsstyrelsen och bifogade ett frågeformulär, där jag krävde upplysning om allt rörande den blivande bron: om beslut fattats, ritningar, kostnadsberäkning, medelstilldelning, arbets- och byggnadstillstånd m. m. I stället för att svara på dessa ganska närgångna frågor förantsaltade länsstyrelsen om ett möte på ort och ställe med befolkningen.

Mötet ägde rum vid Tåtorps sluss den 19 juli 1949. Från länsstyrelsen infann sig landshövding Mannerfelt, landssekreterare Sunnerholm, vägdirektör Högberg och vägnämndens ordförande Axel Andersson Undenäs. Kommunen representerades av kommunalnämnden och ett stort antal ortsbor. Sedan först undertecknad lämnat en fullständig redogörelse för förhållandena vid Tåtorp och jämväl också andra ortsbor yttrat sig, tog landshövdingen till orda. Han förstod fullt ut de olidliga förhållandena i Tåtorp och beklagade den långa tidsutdräkten, som förorsakade dels av den långvariga processen, dels av krigstiden och dess restriktioner och även av högre instansers ställningstagande. Ritningarna var i alla fall i stort klara. Det skulle bli en så kallad holländsk klaffbro, kostnadsberäknad till cirka 250.000 kronor. Bron skulle kunna intagas i 1950 års byggnadskvot och vara färdig senast 1952. Fortsatt väg till Halna fick bli en senare fråga. Efter mötet gjordes en promenad över slussporten och in i den isolerade bygden på andra sidan, och man fick då till allmän munterhet uppleva det sällsamma skådespelet att se landshövdingen hjälpa fröken Anna Sörman transportera mjölkflaskor över slussporten.

Det angivna tidsschemat visade sig hålla. Huvudentreprenör för bygget var AB Järnmontering, Malmö, men själva bron och maskineriet kom från Tyskland och monteringen utfördes av två tyska brobyggare. Sent på kvällen den 20 december 1952 var monteringen klar och vi firade den med en liten festmåltidid mitt hem. Några rader i min gästbok vittnar om tyskarnas glädje över att de lyckligt kunnat slutföra den arbetsuppgift som de själva gett namnet: "Klappbrycke Tåtorp".

Bron öppnades sedan för allmän trafik våren 1953. Därmed var den segslitna brofrågan äntligen löst.

Sjuttiosex akter och handlingar i min ägo vittnar om frågans särart.

Ekeskog i augusti 1978.

Hans Karlen

/Tillbaka/