Infört i Moholmsbygden nr 2 / 1973
Bröderna Johannes och Gustav Jonsson föddes på 1830-talet i det lilla torpet Pokka under kronolänsmansbo stället Skattegården i Mockeltorp. De kom tidigt i tjänst som vallpojkar, tog drängtjänst och blev senare torpare och bildade familj. Tiden som torpare blev inte lång. Efter backstugusittaren Klockedanjels död förvärvade Johannes hans efterlämnade hörnknuttimrade lilla stuga och fick därmed namnet Danjel, vilket namn han med heder bar livet ut. Gustav fick 1öfte att uppföra en stuga på länsmansboställets ägor, invid vägen mot Ekeskog, och gav den namnet Sörlyckan. Därmed blev han utan vidare ritualer Sörlöcken. Han bar detta namn med viss stolthet, och så småningom glömdes brödernas rätta namn i orten - det blev endast Danjel och Sörlöcken. Bröderna var då unga och försörjningsplikten växte i takt med barnskaran. Begåvade med rent atletiska kroppskrafter var inget arbete dem för tungt. Gårdarna i bygden behövde arbetare. Maskiner i jordbruket fanns ännu inte och skördearbete var ju säsongbetonat, tröskning och skogsarbete hörde vintern ti1l, men när som helst, utom då marken var tjälad, kunde odlingsarbete utföras, och detta blev brödernas huvudsakliga uppgift.
Deras förnämsta ägodelar, utom stugan, var yxan och sågen, lie och räfsa samt flåhacka och djuphacka, ävensom ett par dikesspadar. Handredskapen var ett livsvillkor och vårdades ömt. Hur många tunnland åker och famnar dike de röjt och grävt kan icke uppskattas, men gårdarnas i bygden areal växte år efter år. På 1850-1870-ta1et var nuvarande bördiga slätter öster och väster om Mockeltorp ännu icke helt uppodlade. Bröderna Tidner berättade, att de som unga pojkar åkte skridskor från Kulla i Bällefors till Göta kanal genom försumpade lövängsmarker, där träden växte på större tuvor med vatten emellan, och bohemen Händel berättade att hans far en gång såg hur vargar kom ut ur ängsmarken öster om Mockeltorp och ämnade attackera kronolänsmans häst men fick uppge försöket.
Vid sidan av allt annat hårt arbete hann Sörlöcken med att invid stugan odla cirka 1,5 tunnland jord för egen del. Syftet med detta var en ko för den välbehövligä mjölken samt en gris. En mycket liten ladugård uppfördes - allt på ofri mark - men när detta var gjort behagade kronolänsman begära arrende, och det blev ett dagsverke i veckan på gården. Länga tider lejde Sörlöcken för dessa dagsverken och åtog sig odlingsarbete på Ryholms mossar, där förtjänsten blev jämförelsevis god.
Trots att Sörlöcken var en anlitad byslaktare av hårt virke var det ändå en dag varje år när känslorna blev honom övermäktiga, och det var då hans egen gris skulle slaktas. Grisen var hans vän. All god mat han gett honom, alla gånger han borstat och kliat honom. allt mindes han då. Han lejde för detta arbete och själv försvann han, ingen visste vart. När han kom tillbaka var han tyst och sluten. Han var ledsen när han såg den tomma kätten, men den gången när mjölkaharen behagade tjuvmjölka hans ko i två dagar. då rann sinnet på för fullt. Han lyckades skjuta haren - påstod han - men vilken trollkunnig kvinna det var som ägde haren lyckades han aldrig lista ut.
Danjels Lisa var en manhaftig kvinna, som kunde säga ifrån när hon ansåg det befogat. I sin krafts dagar följde hon ofta sin man på dagsverken. I det enkla tjäl1et fostrade hon fem barn, som alla i tidig ålder fick bidraga till familjens försörjning. Sörlöckens Fia var en stillsam, vek och fin kvinna, som behöll sin ungdomliga skönhet långt in på ålderdomen. Hon var en mycket anlitad hjälpkvinna i bygden den men kunde också följa sin man på dagsverke. Hon fostrade åtta barn i den lilla stugan om ett rum och ett mycket litet kök. De fem präktiga flickorna lämnade tidigt hemmet. Frankrike, England, Kanada och Sundsvall blev målet för deras emigration. Stor sorg drabbade familjen då meddelandet kom att en son avlidit i tropisk feber i Johannesburg. Som en direkt följd av ett mångårigt slit och släp blev mor Fia svårt plågad av reumatisk värk under de sista 26 åren. Hon blev helt invalidiserad, men Sörlöcken skötte om sin Fia som ett barn utan att klaga. Med skrivhjälp stod hon i livlig kontakt med sina barn ute i världen.
Täpporna kring stugorna sköttes med kärleksfull hand. Fruktträd och bärbuskar planterades. Vida kända blev Lisas pingstliljor och tusenskönor. Den stora apeln vid södra gaveln dekorerade varje höst det torvtäckta stugtaket med sina stora, besksöta äpplen. En verklig idyll var det enkla hemmet.
Mor Lisas och Fias förnämsta ägodelar var. förutom det enkla bohaget, järngrytan. stekepannan och kaffepetter. Petters givna plats var den stora öppna spisen. Många gånger dagligen sköts petter in över de glödande bränderna. På ålderns dagar hade mor Lisa dock en sak, som måhända var kärare än allt annat - en horndosa med gott näsesnus. Under hennes lite aristokratiskt böjda näsa kunde ibland skönjas en liten brun droppe. Mycket finns att ur minnet anteckna om dessa kraftkarlar och deras hustrur, om deras berättelser ur sitt strävsamma liv i helg och söcken, alltid inriktat på att familjen inte skulle lida nöd. Fattigdomen var svår att bära men ändock hördes de icke klaga. Förnöjsamheten var stor.
De här i största korthet nämnda var icke de enda i bygden boende obesuttna. Mellan Mockeltorp och Möckeltorp fanns år 1880 32 backstugor eller småstugor, alla bebodda dels av gamla, av vilka flera var understödda av fattigvården, dels medelålders gifta med större eller mindre barnkullar. 1911 fanns 22 stugor kvar och i dag återstår 3, vilka alla restaurerats till propra sommarstugor. Backstugornas flerhundraåriga epok är slut. Borta är sedan länge de som där levt och verkat. Glömd är den skrock och vidskepelse, omen och varsel, som de gamla tillämpade och absolut trodde på. Ingen kan i dag visa var de gamlas gravar är, men var deras boplats en gång var, därom vittnar kanske en tynande syrenbuske eller ett dött fruktträd och i något fall en blomma, som en gång planterats och med möda lyckats hålla sig levande En gruskulle med någon tegelskärva i, omgiven av stenar, vittnar om att här har stugan stått. Skog och buskar har tagit platsen i besittning. Där en gång för länge sedan de gamlas röster och barnens stoj kunde höras, där hörs nu suset av tall och gran - men, i skuggan av dessa blommade i somras en pingstlilja där en gång mor Lisas prunkande blomsterrabatt gav doft och fägring åt idyllen Danjela.
Skall någon gång en sockeninventering med anteckningar om och ur backstugornas era göras, bör det ske snart. De som ännu minns de sista är ett fåtal. Det kan bli försent!
/Paul Nilsson