I de södra delarna av Ekeskog, Ryholmsområdet, är det Ryholm som varit centralpunkt för folket. Det var ju naturligt eftersom alla var arrendatorer eller torpare under gården eller på annat sätt var beroende av den för sin försörjning. Vad som hände framme på herrgården kommenterades i stugorna. Eftersom man ofta hade kontakt, torparna var ju framme på dagsverken flera gånger i veckan, var man väl informerade när det hände något. Ibland var man allmänt involverad i händelserna. Så var fallet med de årliga älgjakterna. Då utgick allmän kallelse till drevgång för att underlätta jakten för godsägaren och hans gäster.
1945, vid jultid var i SLA. dåvarande Skarborgs Läns Annonsblad, i kåseriform införd en berättelse om årets älgjakt. Namnen var fingerade men dåtida lokala läsare hade ingen svårighet att placera deltagarna i jakten och många av dem hade deltagit i drevet. Författare skall ha varit dåvarande redaktören för SLA
Här följer en avskrift av ett urklipp av kåseriet.
Älgjakt på Rydal.
Man tackar inte nej till en dylik förnämlig invitation. Detta förklarar, varför jag en kylig oktobermorgon i ottan befann mig å väg till det kända västgötagods där herren till Rydal, godsägare Stefan Sunner, för spiran i hägnet av sin släkts traditioner.
Det mäktiga slottet dök upp med sin tinnar och torn ur diset. Godsägaren själv mötte på trappan, och snart kunde jag stiga in i den ålderdomliga hallen, som var praktfullt smyckad med allsköns troféer från de frykdalska storjakterna åren. Rydals jaktmarker omfatta tusentals tunnland och befann sig med hänsyn till vilttillgången i särklass.
Godsägare Sunner är jaktens riddare!
Godsägarens förtjusande maka, fru Elsa Sunner, välkomnade mig med sedvanlig älskvärdhet, och så konfronterades jag med hela det morgontidiga jaktsällskapet, som redan befann sig kring det prydligt dukade kaffebordet. Medan vi njuta av kaffet, skall jag be att få presentera en del av de personer, vilka inbjudits till denna höstjaktens storfest på Rydal 1945
De första medlemmarna av jaktsällskapet, jag träffade på, vore ett par officerare från den närbelägna garnisonsorten. Den ene av dem var överste Klen, rak i ryggen som ett spjut och morgonpigg som de flesta officerare. Han var åtföljd av sin lika charmerande som jaktintresserade maka. Nummer två i ordningen var major Borst, framstående jägare och kennelman. Så kom turen till sextiofemåriga spänstfenomenet godsägare Maluthen, herre till Blomdala, som trots sina år är en framstående ryttare och jägare. Enn varm hälsning fick jag av nestorn bland dagens jägare, häradsdomare Grusum . Lugn och stabil som alltid tryckte han min hand, och jag kunde ännu en gång konstatera, då jag såg in i hans vänliga blå ögon med den fasta blicken, att det låg något av mäktig, fornnordisk lagman över hela hans imponerande gestalt.
Bland jaktsällskapet märktes även den unge bruksherren från det närbelägna Strömsbergs bruk, Harald Fors, samt en ännu yngre docent i dennes sällskap. Docenten, som var verksam vid Skogsinstitutet, företrädde det vetenskapliga inslaget i församlingen. Vidare kom disponent Skottberg, känd industriman från Småland och helt nyligen inflyttad till trakten. Han besökte Rydal för första gången och hade sällskap med sin paranta fru som velat begagna detta tillfälle att studera ortens vackra naturförhållande.
Den lilla gruppen kring kaffebordet kompletterades av fabrikör Erner från Furuboda, en trygg och jovialisk herre i den högre medelåldern, samt av länets jaktvårdskonsulent. Dennes stronga anlete sken av belåtenhet, ty han var väl underrättad om de förträffliga jaktförhållandena på Rydal, vilka även äro ägnade att tillfredsställa fackmannen.
Till sist några ord om min egen blygsamma ringhet. Det säger sig självt , att jag inför denna lysande församling kände amatörskapets börda dubbelt tyngre än vanligt. Visserligen är jag inte helt obekant med konsten att hantera ett gevär, och nog har jag vid skilda tillfällen varit vållande till ett par älgars för tidiga död. Men högviltsjakten såsom den utövas på Rydal är så pass förpliktigande, att jag vanligen håller mig en smula i bakgrunden – och jag föredrar absolut att berätta mer eller mindre sanningsenliga jakthistorier.
Detta är exempelvis en av dem! Den skiljer sig från vanliga jakthistoreier såtillvida, att medan dessa i allmänhet skildra de äventyr , som äro förknippade med nedläggandet av villebråd i stor – ofta nästan oanad – mängd, berättas här uteslutande om de anmärkningsvärda bomskott och andra malörer, som förekommo under dagen. En originell idé…. Ja, kanske, men även en jägare kan ju någon gång roa sig med att vara originell.
Med ett vigt språng, resultatet av månaders hämningslös bantning och en sund livsföring i övrigt, förpassade sig värden, godsägare Sunner, upp på en trappavsats invid hallen, varifrån han höll sitt formella välkomsttal till dagens gäster.
- Mitt herrskap! Sade han. Det är mig en glädje att se, att ni alla velat hörsamma min inbjudan att närvara vid höstens lilla jaktevenemang på Rydal.
Sedan godsägaren informerat gästerna om de fyra dreven , som ingingo i dagens jaktarrangemang , fortsatte han :
- Vi skjuter naturligtvis inte ko med kalv. Kor och kvigor fälls endast i de två sista dreven och då på särskild order. De båda först dreven är uteslutande ägnade åt älgjakten, men sedan får vi skjuta även räv och rådjur. Drevkarlarna är fridlysta hela dagen.
Behagar någon av dagens ärade gäster skjuta bom, kommer han att serveras mjölk till middagen. Om detta skall betraktas som ett straff eller som en belöning blir vederbörandes ensak!
Som resultat av godsägare Sunners skämtsamma jaktintroduktion försattes sällskapet redan från början i bästa stämning. Och så var tiden inne för start. Det var ett distingerat och välutrustat jaktsällskap, som strax därefter samlades utanför slottet, varest bilarna stodo uppställda. Inte minst intresseväckande var sällskapets skiftande klädsel. Denna uppvisade nämligen en provkarta på sportdräkter av det mest skiftande snitt och modeller. Jägare med långa rockar och med korta rockar syntes i samlingen liksom jaktdeltagare med tofsprydda hattar och stövlar eller konstnärligt förfärdigade sportkängor. I en del fall kompletterades jaktutrustningen medelst långa, bajonettliknande jaktknivar, som hängde vid sidan och vilkas existens tydde på att man föreställde sig, att den sista striden med skogens Konung skulle utkämpas i närkamp och med blanka vapen. Samtliga jägare voro utrustade med prima älgstudsare.
Vid ankomsten till skogsbrynet möttes vi av den 30 man stora styrkan av drevkarlar under befäl av skogvaktare Johansson, en utpräglad skogskarl med rika erfarenheter från många jakter såväl på Rydal som på andra platser.
På väg ut till jaktmarkerna fick jag sällskap med fru disponentskan, som befanns vara mycket lättkonverserad. Jag undrade i mitt stilla sinne, om det kvinnliga inslaget i sällskapet skulle visa prov på samma glänsande konversationstalang under de stundande jaktpassen som nu, i vilket fall vilttillgången i vårt avsnitt säkerligen inte skulle visa sig vara påfallande stor. Men jag fann snart, att mina farhågor i detta avseende varit helt obefogade. Skyttarna fingo sina pass och vandrade ut. Drevkarlarna förflyttades till utgångsläget och det blev snart tyst, dödstyst, i den stora skogen.
Solen hade för en kort stund sedan börjat sin blygsamma senhöstvandring över horisonten. Jag kände en ljuvlig doft av höst, mossa och vildmark, där jag stod på pass under en yvig gran. På avstånd hördes redan drevkarlarnas klapprande, och de närmade sig långsamt, mycket långsamt.
Se där – en fågel sköt plötsligt tätt förbi mig i majestätisk glidflykt inne i storskogen. Det var en tjäder, som blivit uppskrämd av drevkarlarna. Lite senare svepte någonting ljusgrått förbi bland träden, där jag stod. Då jag tittade fram, hann jag nätt och jämt se bakbenen av en liten jösse, som försvann bakom några mossbelupna stenar.
Pang!
Ett skott small. Så blev det tyst igen.
Skönt att det skottet blev en bom. Och att det inte kompletterades med ytterligare ett skott med bättre resultat. Ty då jag efter skottlossningen lierade mig med sällskapet , fick jag veta, vad som hänt. En av jägarna hade fått se ett älghuvud skymta bakom buskarna. Glömska av godsägarens-värdens förmaningstal vid kaffebordet sköt han – och sköt lyckligtvis bom. Omedelbart därefter blev en älgkalv synlig och den försvann i samma riktning som det påskjutna djuret. Skottet hade riktats mot en ko med kalv, som rätteligen varit fredad från från våra attentatsförsök mot Rydals älgbestånd.
Andra drevet blev mera händelselöst än det första. Visserligen skötos då två stycken älgtjurar, en 16-taggars skoveltjur och en 12-taggars, men de lyckade skotten ska vi ju inte tala om i denna lysande historia. Alltså – först i tredje drevet kom ännu en överraskning. Ett skott dånade plötsligt genom stillheten , och vi drogo oss alla mot den plats varifrån knallen kommit. Där stod en av jaktdeltagarna, röd i ansiktet av iver.
- Det var ett praktexemplar, ropade han, ett praktexemplar! Prima älgtjur – just det, ja! Men den fick vad den behövde – precis vad den behövde.
Gamlehärads domaren tittade vänligt på den av allt att döma lycklige skytten
- Fick ni den? frågade rättens handhavare milt.
- Om jag fick den! svarade den "tilltalade" tillsynes nästan förolämpad. Ja – javisst! Den ligger där inne!
Älgen hade enligt uppgift skjutits på femton meters håll , varför den inte borde vara långt borta. Men då vi nådde fram till den plats, där den enligt uppgift blivit påskjuten, funno vi ingenting, absolut ingenting - i varje fall ingen älg.
- Ni kan väl aldrig ha bommat? framkastade lugnt någon i sällskapet. Här är såvitt jag kan se, inga blodspår.
Sökandet fortsatte ännu en stund men utan resultat. Då beslöt värden, att vi tills vidare skulle lämna den eventuellt påskjutna älgen i fred och i stället ägna oss åt det fjärde och sista drevet. Därefter kunde vi återuppta forskningarna efter den mystiska älgen, innan skymningen bröt in.
På pass i fjärde drevet. Jag hade denna gång fått en placering som tillfredsställde mig helt och fullt, och vad mera var – den hade även funnit hedersmannen skogvaktare Johanssons gillande. Då han gick förbi mig inåt skogen inspekterande skyttekedjan, anförtrodde han mig, att på de platser, som jag förut fått på min lott, hade jag inte haft nämnvärda möjligheter att behöva ta geväret i bruk. Men nu, när jag stod vid den smala skogsvägen, hade jag goda chanser att få villebråd av ett eller annat slag inom skotthåll.
Det blev snart åter tyst och öde omkring mig, där jag stod med geväret i skjutställning. Med alla sinnen på helspänn spanade jag inåt skogen, beredd att träda i aktion vid minsta ljud som kunde förråda närvaron av annalkande villebråd.
Innan jag intog min plats i detta drev, hade jag tagit av mig rocken för att vara i bästa skjutform. Nu började det kännas kallt, förargligt kallt. De tre föregående dreven hade krävt större delen av dagen, och inom en timme skulle skymningen ta vid. Jag sträckte på armarna för att inte stelna till och siktade mot närmaste mäktiga grantopp. Så sänkte jag geväret för att inte göra mig skyldig till ett ofrivilligt slängskott. Rörelserna befanns vara välgörande, varför jag upprepade den. Och under de närmaste minuterna gjorde jag åtskilliga uppiggande anläggningsövningar och fick åter fart på blodomloppet.
Nej, tänkte jag vidare, bäst att vara klar till skott. Jag osäkrade på nytt geväret men fortsatte efter en stund övningarna, i det jag siktade mot grantoppen. Avtryckaren går visst trögt….
PANG!
Innan jag visste ordet av hade just det inträffat, som jag minst av all avsett med mina armrörelser. I rent misshugg, hade jag utan att tänka på att geväret var osäkrat tryckt en smula för hårt på avtryckaren, då jag siktade mot grantoppen, och vips hade skottet gått.
Nu hade jag småtrevligheter att vänta
- Fick du något?
Min vän, godsägare Sunner , kom åtföljd av överste Klen. Båda tittade först i förväntansfull spänning på mig, men därefter kom en glimt av tvekan för att inte säga tvivel i deras ögon. Jag ämnade just bekänna min svåra förseelse mot jaktreglerna, nämligen att jag av rent slarv slungat ut ett fullständigt onödigt slängskott i geografien, då jag plötsligt fann mig omgiven av hela jaktsällskapet.
- Sköt ni bom – ni också? Frågade älgjägaren från tredje drevet med ett lätt ironiskt tonfall i rösten.
Jag fattade snabbt situationen.
- Jag - också ? ? repeterade jag med stark betoning på det senare ordet. Visst inte, upplyste jag tvärsäkert. Ser ni spåret där borta, fortsatte jag och pekade mot vägens andra sida men tillade:
- Hm, nej, det finns nog inga spår på vägen. Han gick å vägkanten – i gräset – men kors i alla dar vad han fick bråttom!
- Han – vilken han? undrade överste Klen, vars röst verkade i det närmaste neutral.
- Räven förstås! Svarade jag med väl spelad iver. Det var en stor baddare, röd och fin värre, och han kom ganska lugnt gående ut ur skogsbrynet och ämnade tydligen promenera över vägen. Jag fattade nog inte genast, vad det var fråga om – men så fick jag syn på den röda pälsen och lade an.
- Och då….?
- Det var då han fick bråttom, fortsatte jag. Som en pil kastade han sig åt sidan och försvann i skogen. Jag sköt snabbt – men – men kanske blev det en bom. Inte vet jag, förstås – Mickel kan ju ligga därinne bland buskarna.
Sedan jag avlevererat denna tillsynes helt trovärdiga förklaring, såg jag prövande omkring mig. Godsägare Sunner , som är en fin man, erinrade sig tydligen värdskapets stundom beklagliga förpliktelser och sade ingenting, och överste Klen tände just en cigarett. Spänstfenomenet Maluthén visste tydligen inte vad han skulle tro om min rövarhistoria. Däremot hade denna gjort ett djupt och trovärdigt intryck på häradsdomaren, den hedersmannen, och på jaktvårdskonsulenten. Damerna beklagade mitt dystra öde, i det jag kommit att slösa krut på en räv, som var ofin nog att inte stanna kvar på valplatsen.
Major Borst erbjöd sig sätta sin förnämliga Vorstenhund på det föregivna rävspåret, men jag lyckades i sista stund genom milt tilltal avvärja denna olycka. Hunden är en av landets säkraste spårhundar med flera goda priser under senaste årens jakttävlingar och hade förmodligen rätt kvickt avslöjat mig som en infam lögnare, om den beordrats att apportera den obefintliga räven. Vi avslutade meningsyttringen genom att konstatera att räven nog varit för snabb i vändningarna – och så var fjärde drevet till ända.
Av dagens jakt återstod nu endast att återuppta sökandet efter den i föregående drev påskjutna älgen. Men alla efterforskningar blevo lika fruktlösa som förut.
Nu väntade det som aldrig mankerar i samband med jakterna på Rydal.
Jaktmiddagen!
Vid inträdet i den festligt utstyrda matsalen kastade jag en snabb spörjande blick på det batteri av glas, som koncentrerats kring de olika kuverten. Men nej, den stilfulla glaskollektionen vid min plats saknade det fruktade mjölkglaset.
Hade värden glömt, att jag sköt bom på den obefintliga räven, eller var det hänsynen till mina bommande olyckskamrater, som förmått honom att avstå från detta extra programinslag? Jag måste tillsvidare lämna dessa frågor obesvarade.
Middagen tog sin början. Stämningen ville dock inte komma i paritet med de utsökta rätterna, och inte ens ett energiskt försök från överste Klens sida att genom ett spirituellt tal lätta något på humöret visade önskat resultat. Till sist beslöt jag mig göra en personlig insats i syfte att mildra den tryckta stämningen. Jag klirrade i mitt glas och reste mig upp.
- Ärade värdfolk , mina damer och herrar! Sade jag med gravlikt allvar. Det lär inte höra till god ton i finare sällskap att anmäla missnöje med maten eller den celebra tillställningen i övrigt. Likafullt skall jag be att denna gång få göra ett avsteg från denna nobla princip.
Jag vill erinra herren till Rydal, min ärade värd, om en liten detalj, fortsatte jag vänd till honom. I det charmanta anförande varmed han i morse inledde dagens jakt, utlovade han att låta servera mjölk åt den medlem i jaktsällskapet , som behagade skjuta bom. Om jag inte alldeles misstar mig, har jag genom mitt bomskott på Mickel Räv ute i skogen gjort mig förtjänt av denna hedersbevisning, varför jag vördsamt ehuru allvarligen anhåller om att löftet infrias. Jag - - -
Innan jag hann gå vidare i mitt anförande, kände jag plötsligt att någon rörde vid min arm. Jag vände mig hastigt om – där stod ett nätt litet nigande flickebarn bärande en serveringsbricka, och på den syntes en mjölktillbringare och ett glas.
_Vassego, herrn ! viskade flickebarnet milt under de övrigas munterhet.
Jag brukar inte ha för vana att förlora fattningen. Ehuru min önskan blivit måhända överhövan uppfylld, hämtade jag mig genast från överraskningen. I allas åsyn tömde jag snabbt ett stort glas den allra härligaste mjölk, och jag fattade nu tyst ett beslut att hämnas.
Här ska konsumeras mjölk, tänkte jag , ända tills husets härskarinna började uttrycka oro för att jag hotar att länsa hela förrådet av varan. Under flitigt skålande med de nu rätt uppsluppna gästerna konsumerade jag tre glas mjölk, men då fann jag plötsligt att revidera mina attentatsplaner mot husets mjölkförråd. Stadsbo som jag är hade jag totalt glömt, att jag befann mig på landet, och att ladugården på Rydal inrymmer inte mindre än 200 högmjölkande kossor. Hela denna imponerande produktion kunde jag dock inte ensam göra slut på i en hast! Jag resignerade alltså och tackade för ytterligare visad älskvärdhet. Full rättvisa hade nu otvivelaktigt vederfarits mig.
Nu försvann emellertid den tryckta stämningen. Middagen i sin helhet var precis som vinerna utsökt, och kvällstimmarna förflöto med snälltågsfart Vid kaffet kom snart historieberättandet igång , och alla mer eller mindre otroliga jaktäventyr utgjorde huvudtemat därvidlag ar klart som solsken en högsommardag.
Det ljögs mycket vid denna lysande jaktmiddag, vilken utgjorde kulmen på en ljuvlig dag på Rydal. Den här jakthistorien? Ja, den kan måhända bäst karaktäriseras genom att citera titeln på Viktor Carlén-Wendels bok, "Det mesta är sant"!
Urklipp/ Arne Karlsson
Avskrift/ Holger Larsson